torsdag 4 oktober 2012

Hot, handling och verkan



Det blir inget långt inlägg idag, men jag känner ändå ett visst behov av att ventilera lite …

Anonymous, ja det är ju dagens lösbladssäljare … eller ja, framför allt den digitala motsvarigheten – besökare på hemsidan. En snabbtitt på Aftonbladets, Expressens, SvDs och DNs hemsidor gav mig ett överraskande resultat. En av dessa sidor hade det inte som sin översta nyhet i skrivande stund. Samma sida använde inte heller termen ”hacker” (eller deriverade termer därutav). Creds till Expressen för en gångs skull!

Nåja, det är egentligen inte medias redogörelser för det hela som är relevant för det här inlägget. Att kvällspressen blåser upp skräp och kryddar med felaktiga termer är knappast något nytt och knappast heller något man orkar störa sig på längre. Vad som däremot stör mig är hur fan den som kom på idén att sänka diverse webbsidor tänkte (eller snarare inte tänkte).

Jag är, som många av de som känner mig något närmre vet, en stor ivrare av personlig integritet och frihet på nätet samt kritisk till upphovsrätten och så vidare … För att generalisera och förenkla lite för de som inte är insatta eller bryr sig, jag samtycker i mångt och mycket med vad Anonymous kämpar för (inte allt, men en hel del). Men det spelar i sammanhanget ingen större betydelse vad jag tycker om det de kämpar för, utan medlen de gör det med.

”Hot, handling och verkan” valde jag som titel på det här inlägget, och det är precis vad de borde ha tänkt på från början.
Regel nummer ett när det kommer till hot är att om du ska utfärda ett hot så måste du stå bakom det och vara kapabel och villig att genomföra det, annars är det inte mycket värt. Jag skulle kunna hota Obama till livet bäst jag vill (inget jag egentligen önskar, men vi tar det som ett hypotetiskt exempel), men det är knappast något värt då jag inte är kapabel att med berått mod begå en sådan handling, och även om jag så vore så har jag inte resurserna till att ta mig över till staterna och de facto ta livet av honom.
Ett hot bör vidare även ha ett syfte och oftast handlar det om att skrämmas i någon form för att nå en önskad effekt i slutänden (se gärna gårdagens inlägg angående rädsla). Nyckeln till att faktiskt vara just ’skrämmande’ ligger i att visa att man är kapabel till att göra det (dra fram kniven, så att säga) och att ett genomförande av hotet har en effekt värd att vara rädd för. Att dra fram kniven och hota med att skala ett äpple är inte skrämmande, men att dra fram kniven och hota med att låta maginnehållet ta en närmare titt på asfalten, ja det är skrämmande.

Det för oss vidare (eller ja, allt går samman så jag har i all ära redan berört det lite) till ”handling och verkan”. Om vi nu har hotat skrämmande och det inte ger effekt, ja då måste vi omsätta hotet till handling. Handlingen i sin tur bör ha den direkta inverkan som hotet implicerat och den indirekta verkan att den hotade på något sätt tar skada utav det och därmed ångrar bittert att denne inte lyssnade på hotet från första början. Jämför vi återigen med kniven, ja då måste vi använda kniven i bukhålan på den hotade, inte på äpplet.

Anonymous har fått det här om bakfoten.

De har förstått principen med hur man formulerar ett hot. ”Om ni inte lyssnar på oss så händer det här …” Det är ju bra att de kommit så långt i vart fall. Problemen är följande:

1) Att överbelasta ett par besökssidor är inte skrämmande. Skrämmande måhända för nätverksadministratören/hemsideansvarig/etc., men inte för organisationen i sig, allra minst när det handlar om statliga instanser med resurser nog att ta upp sidorna igen inom ett par timmar. ”[Vi slår] till mot deras plånböcker”, säger Anonymous … Jo, det kostar ju lite pengar med extra personal för ett par timmar för statliga instanser, men allvarligt talat grabbar …

2) Om man nu prompt vill överbelasta besökssidor, se till att göra det när det faktiskt påverkar någon (förutom tidigare nämnda stackare som har jouren och blir inkallad sent på kvällen för att lösa problemet). Klockan sent på kvällen en onsdag är knappast rätt tidpunkt.

Summa summarum: Hotet är inte skrämmande, handlingen uppfyller inte till fullo utlovat hot, och verkansgraden är skrattretande.

Ska ni vara förespråkare för så pass (eller ja, till viss del i vart fall) viktiga saker som ni vill, se till att visa lite stake och handlingskraftighet. Det ni gjorde ikväll leder i bästa fall till ingenting alls, i värsta fall har ni just motverkat er själva och det ni kämpar för.

tisdag 2 oktober 2012

Rädslan av att hamna utanför




”Behandla andra som du själv vill bli behandlad” är ord vi alla hört och de flesta av oss lever efter, eller? Ja, vi vill gärna tro det om oss själva i vart fall. Inte minst vill vi inte veta av vad som händer utifall att våra avstickande handlingar från dessa bevingade ord kommer och biter oss i svansen. Vad händer den dagen den majoritet just ”jag” tillhör blir en minoritet? Hur kommer de andra att behandla mig?

Jag spenderar mycket tid (periodvis på tok för mycket) av att läsa dumheter folk skriver på nätet. Tyvärr består en majoritet av de som uttrycker sig på nätet av människor som inte tänker längre än näsan räcker (och ibland undrar man om de har sprungit in i en vägg innan de tänkte) och folk som inte har en aning om vad de skriver om. Jag försöker dock – även om det är svårt stundvis – att hålla i åtanke att när det kommer till hostilitet så handlar det oftast om rädsla och okunskap. Okunskap kan göras något åt om det kommer fristående, men rädsla är en väldigt effektiv kraft. Rädslan är så effektiv att dess murar helt kan blockera kunskap från att tränga genom. Rädslan är så effektiv att den driver oss till att agera irrationellt, mot bättre vetande. Rädslan är så effektiv att den kan driva människor till våld av alla tänkbara magnituder. När rädslan får grepp släpper den sällan taget, och aldrig mot den skrämdes vilja.

Ett av modeämnena på svenska forum sedan något år eller två tillbaka är ”islamiseringen”. Personligen kom jag att för första gången lägga några närmare tankar på det för ungefär fyra år sedan. Det kan ha varit något längre sedan, det kan ha varit något tidigare, jag vet bara att det var innan jag påbörjade mina universitetsstudier och efter det att jag flyttade till Linköping. Irrelevant när det var egentligen, men det var i vart fall på grund  av följande video (eller någon liknande): https://www.youtube.com/watch?v=0HTSwUig2-0

Jag tänker inte påstå att ”debattämnet islamisering” inte fanns då, men det hade i vart fall lyckats undslippa mig. Jag har inte mycket till övers för religion (än mindre idag än för några år sedan), men nu, till skillnad mot då, går det knappt att undvika ens med mycket vilja.

För att ta ett litet sidospår så finns det några få områden vars diskussioner jag helst inte tar i med lång tång; det är religion, feminism, droger och politik. Det finns självklart vissa personer jag vet att jag kan diskutera ett eller flera av dessa områden med på ett vettigt sätt, men de är få. Anledningen att jag undviker dem är att det är områden som få kan ställa sig objektiva till och som jag själv inte alltid har lätt för att förhålla mig objektiv till, och ni som känner mig (för) väl vet att jag inte alltid kan hålla käften stängd när jag borde det.

Nog om det sidospåret … Videon jag länkade till (eller ja, den jag såg i vart fall, jag har inte orkat kolla om det var exakt den och jag vet inte om jag skulle kunna identifiera den med 100 % säkerhet idag) fick mig då att skratta gott. Jag trodde på fullaste allvar inte att den var seriös och än mindre att folk skulle kunna ta den seriöst. (Nej, självklart är inte just den filmen ursprunget till att folk tänker och tror åt det hållet, men det tror jag ni förstår att jag förstår.)

Men ack, så fel jag hade!

Det yttrar sig i alla tänkbara former, från minaretförbud och burkaförbud till invandringsstopp och allmänt religionsförbud. Det handlar om att ”folk som kommer hit ska anpassa sig till oss” och resonemang av den klassiska typen ”jo gärna här, men inte just här där jag är”.  Sedan finns det än mindre rationella resonemang såsom ”de ska inte komma hit och införa sharialagar i vårt demokratiska land” (http://blog.svd.se/ledarbloggen/2012/09/07/hizb-ut-tahrir-etablerar-sig-i-sverige/). Det här är självklart bara några utdrag och den som vill kan gå in på valfritt forum där ute och få hela artilleriet nedkört i halsen.

[Varning för viss inkommande ironi] Jag är själv för ett minaretförbud, inte minst efter att ha bott 20-talet meter ifrån en kyrkklocka. Jag tror förvisso att minareter skulle vara mindre störande för sömnen än en kyrkklocka, men då jag är emot en form av religiös byggnad känner jag ett visst behov av att vara lite jämlik och vara mot andra religioners motsvarigheter. Gällande burkaförbud så har vi ju redan ett förbud mot förargelseväckande beteende, något som redan appliceras på klädesval, eller snarare val att inte bära kläder. Skulle jag springa runt iförd endast en lång rock och den skulle råka glida upp på något olämpligt ställe – låt oss säga utanför ett dagis exempelvis – ja då jäklar skulle jag buras in. Invandringsstopp, ja det låter som en utmärkt idé. Låt oss dessutom skjuta av lite folk som redan bor här. Det finns för många korkade människor där ute redan, inte minst amatördebattörer inom tidigare nämnda fyra områden. Och ärligt talat så är väl religionsfrihet och demokrati grymt överskattade fenomen?[Slut på komprimerad ironi]

Jag vill inte att Sverige ska bli en totalitär islamistisk stat, givetvis inte då det strider emot det mesta jag står för, men jag vill för den delen inte att moderaterna ska styra landet eller att SD skulle få en plats i riksdagen heller. Dock råkar det vara så att vi i demokratisk ordning både röstat in SD i riksdagen och röstat fram moderaterna till styre. Jag ”röstade mot” båda med den röst jag har och således har jag sagt mitt i ett system jag (i de flesta avseenden) stödjer trots att resultatet blev långt ifrån det jag önskade. På samma sätt skulle jag acceptera om de med rösträtt här i landet röstade fram Hizb ut-Tahrir till absolut majoritet två mandatperioder i rad under vilka de röstade för ett så pass omfattande grundlagsskifte. Den tid det tar att genomföra en sådan procedur är mer än nog tid nog att fly landet om jag skulle känna behovet utav det, men handen på hjärtat så är vi rätt så långt ifrån en sådan situation då vi de senaste 100 åren haft två val där ett enskilt parti vunnit med absolut majoritet (varav det ena var under rådande världskrig och båda i en politisk tid och ett politiskt system som är allt annat än lik dagens rådande).

Rädslan för att hamna utanför är sannolikt den enskilt största faktorn till förtryck och fientlighet, en faktor som är lätt att implementera och svår att bryta ner när den väl etablerats. Tror ni mig inte kan ni bara ta en titt på USA, därefter kan ni se er i spegeln och fråga er varför ni tycker och tänker som ni gör.