Till dig som två gånger försökte sprida ditt budskap till mig idag ...

Nästa gång har jag ett budskap till dig. Det budskapet vore följande:

Om du betalar mig ett par cykellysen så kommer jag med glädje att montera dem och använda dem. Dessvärre har jag inte råd vare sig med mat eller snus – två saker jag av nedanstående anledningar skulle prioritera högre om jag haft pengarna i skrivande stund – och än mindre ett par nya cykellysen efter att de gamla supits bort i olika vändor. Jag skulle ändock prioritera införskaffande av ett par nya relativt lågt då jag sällan cyklar när det är mörkt. Det är vidare inte, hur var det nu du uttryckte det … ”LIVSFARLIGT!!!” att cykla utan lysen på upplysta cykelvägar, väl medveten om att man inte syns särskilt bra, i en hastighet som marginellt överstiger gånghastighet (bara så att gångare inte går in i en bakifrån, det vore pinsamt) och tillräckligt hög för att de flesta cyklister ska ha mer än några enstaka sekunder på sig att se en. Vid korsande av vägar, vilket för övrigt sker tre gånger – en av dem en lång bussgata, den andra med kontrollerad med trafikljus, den tredje är dock lite ”dodgy” – ser jag självklart till att hålla i åtanke att jag inte syns, även om jag sannolikt syns bättre än jag antar med tanke på belysningen i dessa fall, men man får ta det säkra före det osäkra, även om ditt missionerande som påbörjades ett trettiotal meter ifrån varandra talar för att jag uppenbarligen syns tillräckligt bra för att inte vara en fara på cykelvägen. För övrigt cyklar jag även på rätt sida cykelvägen, vilket är mer än man kan säga om generell cyklist i den här staden.

Jag har brutit ben av att ramla av cykeln och slagit mig bra illa flera gånger utöver det, men jag har aldrig haft en mörkerrelaterad incident, trots att jag cyklat utan lyse fler gånger än jag cyklat med lyse i mörkret.

Är det något som är ”LIVSFARLIGT!!!” så vore det när någon skrämmer skiten ur en när man cyklar genom att börja skrika ”LYYYYSET!!! LYYYYSET!!! DET ÄR LIVSFARLIGT!!! LYYYYYSET!!!”. Det kan få en att tappa fokus på cyklingen och omgivande trafik och leda till brutna armar, ben och nacke.

I morgon kommer jag tyvärr att ta bussen till jobbet, men om du får för dig att missionera på fredag igen, då ska jag se till att sprida mitt budskap till dig med hjälp av något trubbigt föremål.

Hot, handling och verkan

Det blir inget långt inlägg idag, men jag känner ändå ett visst behov av att ventilera lite …

Anonymous, ja det är ju dagens lösbladssäljare … eller ja, framför allt den digitala motsvarigheten – besökare på hemsidan. En snabbtitt på Aftonbladets, Expressens, SvDs och DNs hemsidor gav mig ett överraskande resultat. En av dessa sidor hade det inte som sin översta nyhet i skrivande stund. Samma sida använde inte heller termen ”hacker” (eller deriverade termer därutav). Creds till Expressen för en gångs skull!

Nåja, det är egentligen inte medias redogörelser för det hela som är relevant för det här inlägget. Att kvällspressen blåser upp skräp och kryddar med felaktiga termer är knappast något nytt och knappast heller något man orkar störa sig på längre. Vad som däremot stör mig är hur fan den som kom på idén att sänka diverse webbsidor tänkte (eller snarare inte tänkte).

Jag är, som många av de som känner mig något närmre vet, en stor ivrare av personlig integritet och frihet på nätet samt kritisk till upphovsrätten och så vidare … För att generalisera och förenkla lite för de som inte är insatta eller bryr sig, jag samtycker i mångt och mycket med vad Anonymous kämpar för (inte allt, men en hel del). Men det spelar i sammanhanget ingen större betydelse vad jag tycker om det de kämpar för, utan medlen de gör det med.

”Hot, handling och verkan” valde jag som titel på det här inlägget, och det är precis vad de borde ha tänkt på från början.

Regel nummer ett när det kommer till hot är att om du ska utfärda ett hot så måste du stå bakom det och vara kapabel och villig att genomföra det, annars är det inte mycket värt. Jag skulle kunna hota Obama till livet bäst jag vill (inget jag egentligen önskar, men vi tar det som ett hypotetiskt exempel), men det är knappast något värt då jag inte är kapabel att med berått mod begå en sådan handling, och även om jag så vore så har jag inte resurserna till att ta mig över till staterna och de facto ta livet av honom.

Ett hot bör vidare även ha ett syfte och oftast handlar det om att skrämmas i någon form för att nå en önskad effekt i slutänden (se gärna gårdagens inlägg angående rädsla). Nyckeln till att faktiskt vara just ’skrämmande’ ligger i att visa att man är kapabel till att göra det (dra fram kniven, så att säga) och att ett genomförande av hotet har en effekt värd att vara rädd för. Att dra fram kniven och hota med att skala ett äpple är inte skrämmande, men att dra fram kniven och hota med att låta maginnehållet ta en närmare titt på asfalten, ja det är skrämmande.

Det för oss vidare (eller ja, allt går samman så jag har i all ära redan berört det lite) till ”handling och verkan”. Om vi nu har hotat skrämmande och det inte ger effekt, ja då måste vi omsätta hotet till handling. Handlingen i sin tur bör ha den direkta inverkan som hotet implicerat och den indirekta verkan att den hotade på något sätt tar skada utav det och därmed ångrar bittert att denne inte lyssnade på hotet från första början. Jämför vi återigen med kniven, ja då måste vi använda kniven i bukhålan på den hotade, inte på äpplet.

Anonymous har fått det här om bakfoten.

De har förstått principen med hur man formulerar ett hot. ”Om ni inte lyssnar på oss så händer det här …” Det är ju bra att de kommit så långt i vart fall. Problemen är följande:

1) Att överbelasta ett par besökssidor är inte skrämmande. Skrämmande måhända för nätverksadministratören/hemsideansvarig/etc., men inte för organisationen i sig, allra minst när det handlar om statliga instanser med resurser nog att ta upp sidorna igen inom ett par timmar. ”[Vi slår] till mot deras plånböcker”, säger Anonymous … Jo, det kostar ju lite pengar med extra personal för ett par timmar för statliga instanser, men allvarligt talat grabbar …

2) Om man nu prompt vill överbelasta besökssidor, se till att göra det när det faktiskt påverkar någon (förutom tidigare nämnda stackare som har jouren och blir inkallad sent på kvällen för att lösa problemet). Klockan sent på kvällen en onsdag är knappast rätt tidpunkt.

Summa summarum: Hotet är inte skrämmande, handlingen uppfyller inte till fullo utlovat hot, och verkansgraden är skrattretande.

Ska ni vara förespråkare för så pass (eller ja, till viss del i vart fall) viktiga saker som ni vill, se till att visa lite stake och handlingskraftighet. Det ni gjorde ikväll leder i bästa fall till ingenting alls, i värsta fall har ni just motverkat er själva och det ni kämpar för.

Rädslan av att hamna utanför

”Behandla andra som du själv vill bli behandlad” är ord vi alla hört och de flesta av oss lever efter, eller? Ja, vi vill gärna tro det om oss själva i vart fall. Inte minst vill vi inte veta av vad som händer utifall att våra avstickande handlingar från dessa bevingade ord kommer och biter oss i svansen. Vad händer den dagen den majoritet just ”jag” tillhör blir en minoritet? Hur kommer de andra att behandla mig?

Jag spenderar mycket tid (periodvis på tok för mycket) av att läsa dumheter folk skriver på nätet. Tyvärr består en majoritet av de som uttrycker sig på nätet av människor som inte tänker längre än näsan räcker (och ibland undrar man om de har sprungit in i en vägg innan de tänkte) och folk som inte har en aning om vad de skriver om. Jag försöker dock – även om det är svårt stundvis – att hålla i åtanke att när det kommer till hostilitet så handlar det oftast om rädsla och okunskap. Okunskap kan göras något åt om det kommer fristående, men rädsla är en väldigt effektiv kraft. Rädslan är så effektiv att dess murar helt kan blockera kunskap från att tränga genom. Rädslan är så effektiv att den driver oss till att agera irrationellt, mot bättre vetande. Rädslan är så effektiv att den kan driva människor till våld av alla tänkbara magnituder. När rädslan får grepp släpper den sällan taget, och aldrig mot den skrämdes vilja.

Ett av modeämnena på svenska forum sedan något år eller två tillbaka är ”islamiseringen”. Personligen kom jag att för första gången lägga några närmare tankar på det för ungefär fyra år sedan. Det kan ha varit något längre sedan, det kan ha varit något tidigare, jag vet bara att det var innan jag påbörjade mina universitetsstudier och efter det att jag flyttade till Linköping. Irrelevant när det var egentligen, men det var i vart fall på grund  av följande video (eller någon liknande): https://www.youtube.com/watch?v=0HTSwUig2-0

Jag tänker inte påstå att ”debattämnet islamisering” inte fanns då, men det hade i vart fall lyckats undslippa mig. Jag har inte mycket till övers för religion (än mindre idag än för några år sedan), men nu, till skillnad mot då, går det knappt att undvika ens med mycket vilja.

För att ta ett litet sidospår så finns det några få områden vars diskussioner jag helst inte tar i med lång tång; det är religion, feminism, droger och politik. Det finns självklart vissa personer jag vet att jag kan diskutera ett eller flera av dessa områden med på ett vettigt sätt, men de är få. Anledningen att jag undviker dem är att det är områden som få kan ställa sig objektiva till och som jag själv inte alltid har lätt för att förhålla mig objektiv till, och ni som känner mig (för) väl vet att jag inte alltid kan hålla käften stängd när jag borde det.

Nog om det sidospåret … Videon jag länkade till (eller ja, den jag såg i vart fall, jag har inte orkat kolla om det var exakt den och jag vet inte om jag skulle kunna identifiera den med 100 % säkerhet idag) fick mig då att skratta gott. Jag trodde på fullaste allvar inte att den var seriös och än mindre att folk skulle kunna ta den seriöst. (Nej, självklart är inte just den filmen ursprunget till att folk tänker och tror åt det hållet, men det tror jag ni förstår att jag förstår.)

Men ack, så fel jag hade!

Det yttrar sig i alla tänkbara former, från minaretförbud och burkaförbud till invandringsstopp och allmänt religionsförbud. Det handlar om att ”folk som kommer hit ska anpassa sig till oss” och resonemang av den klassiska typen ”jo gärna här, men inte just här där jag är”.  Sedan finns det än mindre rationella resonemang såsom ”de ska inte komma hit och införa sharialagar i vårt demokratiska land” (http://blog.svd.se/ledarbloggen/2012/09/07/hizb-ut-tahrir-etablerar-sig-i-sverige/). Det här är självklart bara några utdrag och den som vill kan gå in på valfritt forum där ute och få hela artilleriet nedkört i halsen.

[Varning för viss inkommande ironi] Jag är själv för ett minaretförbud, inte minst efter att ha bott 20-talet meter ifrån en kyrkklocka. Jag tror förvisso att minareter skulle vara mindre störande för sömnen än en kyrkklocka, men då jag är emot en form av religiös byggnad känner jag ett visst behov av att vara lite jämlik och vara mot andra religioners motsvarigheter. Gällande burkaförbud så har vi ju redan ett förbud mot förargelseväckande beteende, något som redan appliceras på klädesval, eller snarare val att inte bära kläder. Skulle jag springa runt iförd endast en lång rock och den skulle råka glida upp på något olämpligt ställe – låt oss säga utanför ett dagis exempelvis – ja då jäklar skulle jag buras in. Invandringsstopp, ja det låter som en utmärkt idé. Låt oss dessutom skjuta av lite folk som redan bor här. Det finns för många korkade människor där ute redan, inte minst amatördebattörer inom tidigare nämnda fyra områden. Och ärligt talat så är väl religionsfrihet och demokrati grymt överskattade fenomen?[Slut på komprimerad ironi]

Jag vill inte att Sverige ska bli en totalitär islamistisk stat, givetvis inte då det strider emot det mesta jag står för, men jag vill för den delen inte att moderaterna ska styra landet eller att SD skulle få en plats i riksdagen heller. Dock råkar det vara så att vi i demokratisk ordning både röstat in SD i riksdagen och röstat fram moderaterna till styre. Jag ”röstade mot” båda med den röst jag har och således har jag sagt mitt i ett system jag (i de flesta avseenden) stödjer trots att resultatet blev långt ifrån det jag önskade. På samma sätt skulle jag acceptera om de med rösträtt här i landet röstade fram Hizb ut-Tahrir till absolut majoritet två mandatperioder i rad under vilka de röstade för ett så pass omfattande grundlagsskifte. Den tid det tar att genomföra en sådan procedur är mer än nog tid nog att fly landet om jag skulle känna behovet utav det, men handen på hjärtat så är vi rätt så långt ifrån en sådan situation då vi de senaste 100 åren haft två val där ett enskilt parti vunnit med absolut majoritet (varav det ena var under rådande världskrig och båda i en politisk tid och ett politiskt system som är allt annat än lik dagens rådande).

Rädslan för att hamna utanför är sannolikt den enskilt största faktorn till förtryck och fientlighet, en faktor som är lätt att implementera och svår att bryta ner när den väl etablerats. Tror ni mig inte kan ni bara ta en titt på USA, därefter kan ni se er i spegeln och fråga er varför ni tycker och tänker som ni gör.

En svensk som inte tiger ...

Den här dagen började bra och såg ut att fortsätta i samma tappning, men sedan var det någon som hade fel igen. Visst, fel med ett gott syfte, men det rättfärdigar inte att fara med osanningar och halvsanningar. Inte minst när man talar om en (självutsedd?) talesman för en av de största företrädarna inom området.

Jag talar här om den nöt som uppdaterar WWFs FB-sida. Ja, redan här tänker säkerligen en och annan att jag borde lägga ned det här med Facebook om jag nu stör mig så förbannat på det folk lägger upp där. Ni må ha en poäng, men det finns fördelar med FB också som i mångt och mycket väger upp nackdelarna. Men åter till tråden.

Det inlägg jag ville tala om här och nu är följande:

Jovisst, nu ska ni inte tro att jag är någon själlös individ utan empati som ger blanka fan i tigrar. Jag måhända har en viss brist på empati och att något sådant som en själ skulle finnas tror jag inte, men tigrar är häftiga. Stora randiga kissekatter, kan man annat än gilla sådana? Nej, knappast, och det är vad skribenten av ovanstående inlägg spelar på.

Problemet är att personen i fråga pratar en massa goja. ”2 miljoner år av evolution tar snart slut” är ju inte annat än dumheter. Evolutionen började i och med att de första livsformerna uppstod, vilket utspelade sig för någonstans mellan 3,5 och 4,0 miljarder år sedan. Att den sedan skulle ta slut snart? Ja det är ju ett absurt påstående som det inte finns någon grund för. Det förutsätter att allt liv dör ut snart … 

Okej, jag märker ord kan tyckas, men skribenten i fråga tar här och inleder med påståendet som att det vore en självklarhet att så kommer bli fallet, trots att denne motsäger sig själv senare genom att påstå att det finns en chans att förhindra det genom att rädda tigern, vilket i sig inte följer någon logik då tigrarna högst osannolikt är skyldiga till evolutionens fortskridande. 

Nåja, låt oss anta att det faktiskt är det ”genetiska tigerträdet” som snart kan ta slut. Vad är det då för dumheter att påstå att den evolutionskedjan skulle ha uppstått för 2 miljoner år sedan? Den som känner till vad evolution innebär inser rätt snart att tigerns evolution, precis som allt annat livs evolution, började för de där tidigare nämnda miljarderna år sedan.

Okej, nog om den dumma inledningen. Vi fortsätter med påståendet om 100 000 tigrar för 100 år sedan. Lätta siffror att lägga på minnet, men vad vet vi om det exakta antalet egentligen? Ett ”uppskattningsvis” hade suttit på sin plats här. För hundra år sedan hade vi långt ifrån lika noggrann koll på befolkningsmängd hos olika arter som vi har idag. Visst, det kan säkerligen vara en rätt hyfsad uppskattning av antalet individer, det har jag ärligt talat inte en aning om, men jag kan svära på att det inte fanns exakt 100 000 individer 1912. Den påföljande siffran 3200 är ett bra närmevärde, om det nu vore så exakt vi visste. Det handlar om kvalificerade gissningar på det området, men med lite snabb efterforskning ser det ut som att siffran ligger mellan knappt 3000 upp till närmare 4000. Så visst, siffran ligger där i tassemarkerna, men återigen saknas ordet ”uppskattningsvis” och vilka det är som gjort den uppskattningen (i fallet 3200 är det WWFs officiella siffra).

Att tigern skulle vara utrotad om tio år under givna premisser, ja det är även det ett oerhört korkat yttrande. Om vi inte stoppar tjuvjakten men minskar den med säg 80 %, kommer tigern vara utrotad om tio år i så fall? Nej, troligen inte. Dessutom finns drygt 20 000 tigrar i fångenskap idag, så helt utrotad kommer tigern inte att bli i första taget.

”Blunda inte för verkligheten”? ”Vems verklighet” är den stora frågan jag ställer mig efter att ha läst detta inlägg. Jag har för övrigt inte sett ”dokumentären” (jag ser ogärna ”dokumentärer” från intresseorganisationer då dessa ytterst sällan är opartiska i respektive fråga).

Vidare så … Nej, att det går att tjäna pengar på tigrarna är inte den enda orsaken till att de försvinner. Det handlar minst lika mycket om begränsade habitat, vilket är den främsta anledningen till den gigantiska minskningen det senaste århundradet. Deras ”ursprungliga” habitat har idag sjunkit med 93 %. Mellan 1997 och 2007 sjönk de då befintliga habitaten med 41 %. Därmed inte sagt att tjuvjakt inte är ett problem, snarare tvärt om, men att påstå att det är den enda är hyckleri.

Sedan har vi den eviga etiska frågan huruvida vi faktiskt är skyldiga att rädda hotade arter. Rent krasst sett så har troligtvis merparten av alla livsformer under de senaste årmiljarderna blivit utrotade, de flesta utan hjälp av mänsklig hand, men likväl så frodas livet i världen på de flesta fronter. Visst, vi är den enda arten som har möjlighet att bevara andra aktivt, men ibland frågar jag mig själv om vi inte borde lägga ner resurserna på att bevara de arter som har en hyfsat stark population snarare än de som är gravt utrotningshotade? Oavsett vad man tycker i den frågan så är det inte annat än ett billigt säljargument att hävda att vi måste tycka så likväl (annars är vi ju dåliga människor?).

Jovisst, WWF är i mångt och mycket en viktig intresseorganisation i mina ögon. De har ett gott syfte, de kämpar (såvitt jag vet) med sjysta metoder och de förtjänar all hjälp de kan få för att uppnå dessa nobla mål. Däremot borde de skaffa sig bättre facebooktalesmän om det här är vad de har att bjuda på.

Fotnot: Texten redigerades i maj 2013 efter att skribenten av ovanstående funnit en felskrivning där den ursprungliga texten påstod att liv uppstod för mellan 3,5 och 4 miljoner år sedan. Den uppdaterade texten säger nu, korrekt, att livet på jorden uppstod för mellan 3,5 och 4 miljarder år sedan.

Det var då #### vilka #### #### till #### det finns där ute ...

Så, mot bloggens första "riktiga" inlägg då ... Dagens bitterhet uppstod vid läsandet av Thomas Malms inlägg på Correns åsiktssida. Märk väl, jag missunnar ingen att ha en åsikt – en åsikt kan aldrig vara fel, bara dåligt grundad – och Malms inlägg är inte den direkta orsaken till min bitterhet, det kan inte emfaseras nog. Vad som upprör är snarast vad folk svarar på Correns relaterade frågeställning:

Nu ska vi väl kanske inte dra alltför stora växlar på fördelningen i en enkät med 320 svar, men vad som är skrämmande är att det finns åtminstone 184 personer som har läst inlägget och anser att censur är något positivt!


Jag hoppas verkligen att de som klickat i censuralternativet har tolkat frågeställningen explicit. ignorerat hur svarsalternativen lyder och bara sett ordet "oskick". Om så är fallet kan jag inte annat än hålla med. Könsord och svordomar är ett oskick, inte minst i media. Själv svär jag som en borstbindare, men det finns sammanhang där jag är väldigt mån om att "vårda språket", och två hypotetiska sammanhang vore just i TV och tidningar (med viss reservation beroende på kontexten förstås).

Samtidigt är det just detta som får mig att bli upprörd: om jag nu av någon anledning skulle använda mig av ett könsord eller svordom, ja då är det just för att väldigt starkt emfasera något. Om det skulle censureras ser jag det som en direkt inskränkning av min yttrandefrihet.

Det är mycket skit som spolas ut i medierna idag, och en del av mig vill skrika "man borde inte få sända vad skit som helst", men jo ... det är precis vad man borde få. Precis som språket behöver medierna kraftuttryck, förstärkningar och extremer, och ingen ska kunna komma och säga till kollektivet att "det här passar inte dig".

Så, till Peter Thapper, på den retoriskt menade frågan "man måste väl kunna klippa bort eller inte citera ordagrant det som sägs", finns bara ett svar: nej, det är att förvanska det ursprungliga budskapet. Sitt ner med ungarna och förklara när och varför man kan använda kraftuttryck och när och varför man inte ska göra det. Om du inte kan göra den skillnaden själv, då har du verkligen inte på en institution där man (tyvärr – men det sparar vi till ett annat inlägg) har en viss uppfostrande roll att fylla.

Something is wrong on the internet ... and in the real world.

Vi är alla bittra, frågan är väl i vilken utsträckning, över vad och hur vi ger utlopp för det. Själv låter jag efter mycket om och men min bitterhet förpesta nätet i stället för min omedelbara omgivning.

Vi får väl se hur frekvent uppdaterad den här stackars bloggen blir framöver; jag har inga planer på att skriva varje dag, varje vecka eller ens varje månad, utan snarare när jag stöter på något som är fel och jag känner ett behov av att ventilera lite kring det.

Hoppas att du kommer att finna något i mina kommande poster, må det vara frustration över hur jävla efterbliven jag är eller lättnad över att det finns åtminstone en stackars själ där ute som, precis som du, ser hur korkade och trångsynta människor är.